Don´t mess with someone named Hervard
Idag är det 2 år sedan fick reda på att jag hade cancer.
Följande år, 2023, blev bestående av operationer, röntgen hit och dit med kontrast och radioaktivitet, cellgifter och sjukhusbesök. När vi trodde att det var dax för den sista cellgiftbehandlingen och allt skulle återgå till någon form av normalitet så kom nästa käftsmäll, en tumör på ena äggstocken. Käftsmäll nummer två kom 2 veckor före julafton, min älskade särbo kom på att han inte hade de känslor som behövdes för att fortsätta förhållandet.
2024 har långt ifrån varit ett toppenår för mig. Jag har varit så långt ner i ett svart hål och jag ville inte komma upp därifrån. Men jag älskar solen så det var bara att klättra och klättre och klättra upp ur det där jävla hålet. Jag är inte helt och hållet uppe ur hålet men jag ser solen mer och mer. Och jag tänker aldrig hamna så långt ner igen. Aldrig någonsin.
Jag har fått påminna mig om att aldrig lite på en människa igen även oavsett om det känns så otroligt tryggt och bra. Jag kommer aldrig någonsin släppa taget om min egna inre trygghet oavsett hur bra och tryggt det än känns. Aldrig mer.
Efter att ha varit Susann med cancer i två år så är det svårt att hitta vem Susann utan cancer är, vad hon vill, vad hon behöver och vad hon har för framtidsplaner. Sakta men säkert i vårsolen växer det fram knoppar som längtar efter att få slå ut. Vilken sorts blomma det kommer att bli har jag ingen aning om, men den kommer inte att vara söt, gullig eller att göra anpassningar hur som helst. Jag ber om ursäkt i förväg om jag kommer att vara otrevlig, vrång, och mindre samarbetsvillig. Det kan ni tacka slutet på 2023 för.
Varken cancer eller andra lösnummer behöver fundera på om det är värt att slå följe med mig. Jag kommer aldrig att ge mig när det gäller kampen om mig själv.
Puss kram och nyp i stjärten och var rädda om varandra
/ Susann