Underbara människor
Idag skjutsade jag en dam som var 84 år. Två gånger dessutom. En helt underbar människa som verkligen tyckte illa om att bli gammal och sjuk. Hon var yngst av 10 syskon, en syster och 8 bröder. Nu hade hon bara en bror kvar i livet. Hon hade flyttade till Fagersta när hon blev själv och hennes bröder tyckte att hon skulle flytta närmare dem för mer sällskap. Nu hade ju alla utom en dött och hon ville inte bo kvar här. Hon ville komma närmare sin son. Hon ska flytta till ett boende mitt i centrum i en större stad, där hon kunde gå ut och se lite folk.
På väg hem från frissan körde jag en liten omväg förbi området där hon hade haft lägenhet och vi satt och pratade om både det ena och det andra. Tillräckligt länge för att se glimten i ögat på damen.
Väl framme, skulle jag hjälpa henne ur taxin och hon förfärade sig över hur osmidig hon hade blivit. Hon sa att det var inte alls roligt att bli gammal och sjuk. Och det hade gått så fort. Glimten i ögat hade försvunnit och ersatts av tårar. Några få ord som skvallrade om att när man inte kan göra som man är van vid, att kroppen inte är som den var förr, då är det skit att leva.
Glimten i ögat kom tillbaka när vi kom in i entrén till boendet. Då rufsade hon till det nyklippta håret och sa: "Jag tycker inte om att det ser nyklippt ut".
Det var inte första gången och det var inte den sista gången jag kör dessa till sinnet unga människor, som sitter fast i en gammal kropp som inte alltid gör som de vill. De som har levt ett aktivt liv med kärlekar och äventyr och massor med annat skoj, men som nu har en kropp som har blivit gammal och utsliten. Med värk och krämpor. Om man tar sig tid att prata med dessa underbara männskor så får man en glimt av ett liv fullt av minnen och glädje. Men även sorg och saknad. Det är de bästa stunderna i mitt jobb, när jag får träffa människan bakom en adress hit och dit och kors och tvärs.
Sådana stunder som jag hade idag gör mig så tacksam för mitt liv, mina barn, mina vänner. kärleken och möjligheten att göra det jag tycker om. Jag kan träna när jag vill utan att kroppen säger ifrån, jag kan kliva upp ur sängen när jag vill utan att behöva hjälp, jag kan sätta mig på hojen och jag kan göra massor av saker utan att behöva hjälp.
Uppskatta det ni har och ta inget förgivet. När sa du "jag älskar dig" till din käraste eller till dina barn eller till en mormor/farmor och morfar/farfar? Eller att en kollega gjort ett bra jobb? Ta vara på när solen lyser och ta en kopp kaffe och njut. Man vet aldrig när kroppen säger ifrån.
Ha det bäst och le mot en medmänniska.
Kram