Hervards helvete blogg.se

Nu har det gått ganska precis en månad sedan operationen och 3 veckor sedan jag kom hem från sjukhuset. Jag håller på att krypa ur skinnet. Jag vill göra SÅÅÅ mycket mer än vad jag egentligen kan. Före operationen gick jag 5 km varje dag och efter operationen kunde jag knappt gå runt på Willys och handla. Och inte att förglömma, jag får ju inte bära något över 2-3 kg. Jättekul. 

 

En vecka efter operationen fick jag besök av släktingar från Des Moines, Rita och Tony. Hans morfars far och min farmors mor var syskon. Det är ju inte allt för långt bort i släktleden. De skulle på en släktträff på Tonys mormors sida i Växjö och då tog dom en tripp upp till Bergslagen. Det blev en sväng till Hembygdsgården och svensk fika. 

 

En vecka efter hemkomsten var det crusing i Fagersta. Så kul att det händer något i stan. Lyckades dra på mig ett par jeans som var lagom lösa i midjan och var chaufför i Cadlillacen. Mycket trevligt. Superväder, mycket folk ute och mycket bilar. Uppe på klubben var det livemusik så där tillbringade vi ett par timmar. Det märktes dagen efter att allt kanske inte hade varit helt ok att göra. Men men shit happens.

 

För att ha något att göra har jag rotat fram lite mer släktforskningspapper. Då försvinner tiden otroligt fort. Och golvet i kontoret ser ut som det har exploderat något där. Papper överallt. Det kommer att ta ett tag att sortera. Och det har jag massor av !!!

 

Tre veckor efter operationen så var det dags att ta bort agraffer och stygn. Min underbara stomi-uska fixade det. Och helt plötsligt var jag officiellt stomi-fri. Ismira har varit i Afrika och utbildat vårdpersonal angående stomi. Och eftersom jag har stomisaker kvar så frågade jag henne om hon ville ha det och skicka vidare. Hon föreslog då Ukraina istället. Och det passar ju som handen i handsken eftersom min kära kusin i Åkersberga har ett långvarigt samarbete med ett barnhem i Ukraina. Nu har de utökat hjälpen till att omfatta bland annat soldater och sjukhus. Så jag tänker skänka mina stomisaker till henne för vidare transport till Ukraina. Om det skulle vara någon som har stomisaker som de inte behöver så tar jag mer än gärna emot dem och vidarebefordrar dem så att de kan göra nytta istället för att bara ligga och samla damm.

 

Den 19 juni, en evighet bort, ska jag träffa min läkare för att få reda på vad de hittade i min "lilla" mage. Det är väntan som är det absolut värsta. Jag vill att vi ska gå vidare med behandlingen så att det händer något. Jag frågade min kontaktsköterska om vi inte kunde flytta tiden närmare nu men det gick inte. De var tvungna att få svar på det de hade skickat in för analys och sen skulle de ha ennu en konferans om mig. Eftersom jag knarkar 1177 så har jag läst att jag kommer att få cellgifter i 6 månader. Första träffen mod onkologen blir den 22 juni. Också en evighet bort.  

 

Nu ska jag dyka ner i mina släktpapper och slå ihjäl lite tid.

 

Puss, Kram och Nyp I Stjärten.