Hervards helvete blogg.se

Tiden brukar gå fort när man har roligt brukar man säga. Och det här har fan inte varit roligt.Och tiden har nog inte gått så fort. Det är bara mitt huvud som inte får in det. 

 

Fysiskt är det mesta under kontroll. Jag har inte ont. Inga konstigheter med såret. Sexiga stödstrumpor och en otroligt snygg gördel gör livet lite varmt ibland men det dör jag inte av. Det som är negativt fysiskt är att jag har absolut ingen ork i kroppen.Förra veckan lämnade jag prover på sjukhuset, var till jobbet en sväng och surrade med mina kära arbetskamrater och sen hem. Jag blev så matt och drygt trött i kroppen. Jag däckade i soffan resten av dagen. OCH att jag får bara lyfta max 5 kg NÄRA kroppen de närmaste 6 veckorna efter operationen (alltså 3 veckor till) sen kunde jag ta i lite mer i ytterligare 6 veckor. Där har jag ju ett stort problem, mitt älskade söta rara barnbarn väger numera 8 kg. Och hur motstår man att lyfta världens bästa barnbarn?

 

När det gäller hur mycket (lite) jag orkar så är det kanske inte så konstigt eftersom det är faktiskt bara tre veckor sedan jag opererade mig, fick dubbla cellgifter och drygt en månad före operationen avslutat 8 omgånger av gellgifter. Men att få in det i huvudet så att jag inte blir så frustrerad när jag inte orkar något, det är så jävla svårt. Muskelminnet vet vad man klarade av före allt det här och vill fortsätta på det sättet. 

 

Huvudet har börjat hitta tillbaka till sitt forna jag. Men det är fortfarande lite bommulskänsla när jag börjar bli trött. Men det går ju åt rätt håll i alla fall. Hoppas jag. Nästa läkarbesök blir ju när patologen grejat och donat med min lilla krukväxt. Jag blev nog lite idiotförklarad igår. Jag ringde till patalogen och frågade om jag kunde få bilder på tumören när de har skurit isär den. Och det skulle nog kunna vara möjligt men det var tvungen att gå genom min läkare. De kunde ju inte garantera att det var jag som ringde och de kan ju inte skicka bilder hur som helst. Det ser jag fram emot. Och att få veta hur stor den var och hur mycket den vägde.

 

Så'n är jag.

 

Allt annat går upp coh ner. I början var det någon timme som kunde vara bra. Nu är det snarare att det är någon timme som INTE är bra. Det är ju en ordentlig skillnad på att prata och träffa någon på daglig basis till absolut ingenting. När man kommer på en sak som man vill tala om och ...... nej det gick ju inte. Det blir jävligt tomt. Men tomhet kan ju alltid fyllas med något annat. Och vem vet? Det kanske till och med blir bättre eller till och med jävligt mycket bättre. 

 

Puss, Kram och Nyp i Stjärten alla kära vänner och alla andra som jag inte känner.

 

Avslutar inlägget med en bild på tumören som faktiskt ser ut som ett hjärta och det passar väl bra på

 

ALLA HJÄRTANS DAG.

 

(Sisata bilden är när läkarna håller på att ta ut den ur magen. De törs titta kan jämföra med läkarnas händer så ser ni lite hur storleken var)