Snart Dax

Allmänt / Permalink / 1

Snacka psykisk ohälsa - rsmh

 

Idag börjar förberedleserna för att ta bort min jävla krukväxt. Näringsdryck, fasta, duscha med det fantastiska undermedlet för håret: Descutan, och det ska upprepas imorgon bitti. Så ser ni någon med en riskvast till hår så kan det vara jag. Just ja höll på att glömma den underbara sprutan med Fragmin. Jag verkligen hatar Fragminsprutor. Jag har lätt att få blåmärken i vanliga fall men med fragmin behöver jag bara tänka på att slå i något och vips har det uppkommit ett nytt blåmärke. Som tur är så är det ju inte direkt badsäsong just nu.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att vara till Kvinnokliniken själv var det värsta som jag någonsin gjort men jag hade fetfel. Jag tänkte skriva om något som jag tror är väldigt vanligt men som väldigt få pratar om. Om att bli singel när man får/har en svår sjukdom. För mig hände det två veckor före jul. Orsaken till att det blir så här kan vara alla möjliga saker. Inga känslor kvar, räddsla för döden, räddsla för att inte orka finnas till hands, något som hänt personen i fråga tidigare i livet, mm. mm, mm. Det är inget lätt ämne att prata om heller. I mitt fall blev resulterade det i en buklandning i ett grustag med typ sprängsten. Hela min värld försvann. Min klippa. Den som gjorde att jag orkade stå upp. Att vara ensam över jul och nyår tog riktigt hårt (inte HELT ensam men nästan) plus att vänta på vad som skulle hända med min krukväxt. Det som hjälpte mig var en riktigt god vän och kurator. Inte riktigt hel än men på väg. Lite starkare än förra året.

Det här är saker som vi behöver ha koll på runt omkring oss. Bara sjukdomen cancer är sjukt vanligt sen finns det andra svåra sjukdomar som förekommer runt omkring oss. Var uppmärksam på de som drabbas och var inte rädda för att fråga hur det är. Ni kan få avvara lite tid men är det en vän så är det. Många vill inte vara till besvär och tränga sig på i andras liv, "de har ju fullt upp med annat". Jag var definitivt så. Och så sitter man i sin ensamhet och mår mycket mindre bra. Psykisk ohälsa är ett enormt och ensamhet är ett enormt problem i Sverige. Låt oss göra något åt det. 

Puss, Kram och Nyp I stjärten 


#1 - - Annsan:

Men nog är det väl märkligt hur det kan bli.... Men jag tänker att man också kan tänka att det blir fel om någon stannar i en relation för att man tycker synd om den andra...
Jag känner ju inte er på det sättet, så jag vet ju inte om det knakat eller falnat en tid redan innan du fick diagnosen?
Hur det än är, så skulle man ju i den bästa av världar, ha önskat att han orkat vara med ändå...( om du velat förstås)
Hoppas innerligt att du har familj som kan stötta, för ensam är inte stark...
Många tankar till dig! ❤️‍🩹

Till top