Hervards helvete blogg.se

När jag kom hem från sjukhuset mådde jag ju riktigt bra, men sen kom den totala tröttheten. Nu har jag får ett namn på det: CANCERBAKSMÄLLA. En otroligt grym tjej på Instagram @wellnessmedfia förklarade vad det är. Det är fysiska, psykiska och sociala efterspelet som kan följa efternatt cancerbesked. Efter ett cancerbesket infaller ett MASSIVT stresspåslag även om huvudet inte hänger med. Jag har ju nästan hela tiden mått bra och varit positiv. Jag har verkligen trott på läkarna att de ska få bort allt, att cellgifterna ska funka och jag ska komma igenom detta relativt helskinnad. Och det har ju blivit så. Jag inte på att lägga mig ner och bara vänta på att andra ska fixa. Men trots att jag har försökt att vara positiv så kommer mindre positiva tankar oavsett om man vill eller inte. Kroppen utsätts för både det ena och det andra, stress, ångest, rädsla påverkar psyket. Det sociala får sig en rejäl törn med sjukskrivning, vilket gör att man inte träffar sina arbetskamrater på samma sätt. Genomgår man en cellgiftsbehandling blir man infektionskänslig som gör att man måste tänka på vilka man träffar och vart man uppehåller sig, en mataffär i rusningstrafik är inte så bra. Och är medan sjukskriven så tillkommer även den ekonomiska stressen. 

Om cancern blir botad och figthmode, det jävlar anamma, pannbenet, mm kan slappna av och inte hela tiden vara på hugget så kommer TRÖTTHETEN. Kroppen behöver inte längre jobba med att motarbeta cancern utan kan pusta ut. Och det gör den med ord och inga visor. Och har man orkat och mått "bra"  genom en operation, en omgång cellgifter och ännu en operation, så blir denna absoluta trötthet otroligt frustrerande. Det var otroligt svårt att tillåta sig att faktiskt ligga kvar i sängen precis hela dagen. Men oj oj oj vad det behövdes. Inte bara en dag utan flera dagar. 

Nu har denna trötthet förhoppningsvis försvunnit och gått vilse för att aldrig hitta tillbaka till mig. Jag har orkat gått 5 km både igår och förrgår. Vilken underbar känsla att inte känna att orken tryter efter 100 m eller två trappor. Att trycka in hörlurarna i öronen, på med bra musik och bara gå. 

Just nu väntar jag på att Patologen i Uppsala ska guckelimucka klart med min jävla krukväxt. Skulle ha träffat läkare förra veckan för att få reda på vad krukväxten var för ogräs men det är flyttat till nästa vecka. DENNA JÄVLA VÄNTAN GÖR MIG TOKIG. Det känns som om jag hänger och dinglar från en tråd. Ska den hålla och allt är bra eller brister den och det blir en ny date med skalpell, agraffer och annat skit. 

Dessutom så blir det besök på Kvinnokliniken någon gång närmaste tiden. Eftersom dom har tagit bort äggstockarna så har jag hamnat i klimakteriet eller är åtminstone på väg dit med stormsteg. Jag tappar mer hår nu än när jag gick på cellgifter så man behöver nog ingen superutbildning för att tro att jag är inte PÅ VÄG MOT klimakteriet. 

Att gå och vänta så här är absolut helt värdelöst. Livet är satt på paus.

När man har för mycket tid över så analyserar man allt in i minsta detalj, Varför försvann de känslor som han behövde? Varför 2 veckor före jul?  Varför? Varför?Och saken är ju den att jag kan analysera ihjäl mig eftersom jag har ingen aning om vad som rör sig i hans huvud. Eftersom han inte vill berätta det. Kan ju vara så att han inte heller vet varför. Hit och varför dit. 

Jag har kommit på att det är nog inte personen i sig som jag är irriterad på och saknar. Möjligtvis att ha någon som VERKLIGEN är så otroligt lyhörd och nyfiken på vad man tycker om eller inte tycker om. Dom växter ju verkligen inte på träd. Jag är irriterad på mig själv för att jag gav bort en ganska stor del av min trygghet till någon annan. Att den tryggheten var beroende av någon annan. 

När jag flyttade ifrån mina barns pappa var det jag som var min trygghet. Det var jag som var min och mina barns trygghet. Ingen annan behövdes för att jag skulle känna mig trygg, Trygg med det jag valde, trygg med vad jag gjorde och trygg i mig själv. 

Natuligtvis handlar kärlek, att vara ett team och att jobba mot samma mål om att våga överlåta en del av min trygghet till någon annan och den andra ska våga göra detsamma. Att göra det är ju själva grunden till att vara ett team, stärka varandra och finnas där oavsett vad som händer. Men man får aldrig släppa kontrollen om den egna tryggheten för helt plötsligt kan livet förändras. Och har man då inte kvar sin trygghet så blir det otroligt tungt. 

Att hitta MIN TRYGGHET, HELA MIN TRYGGHET kommer att ta tid. Och jag har verkligen lärt mig läxan att inte släppa greppet om den oavsett hur underbar, lyhörd, otrolig och trygg själsfränden är. 

Ett lite ovanligt blogginlägg. Inga bilder på krukväxter eller fanskap. Hoppas att det går bra ändå.

Puss, Kram och Nyp i stjärten och var rädda om er och er egen trygghet.