Bättre men inte jättebra, men ibland händer det.
Ibland händer det att jag kommer på mig själv att må så otroligt bra. Att hjärtat bara är varmt och jag bara är. Den tanken är så ortoligt härlig. Det hände i lördags när jag var chaufför på Raggarrallyt i Borlänge. Solen sken, bra musik, roliga samtal skratt, vänner och en amerikansk stor bil. Fick en känsla av en amerikansk film typ Driving miss Daisy. Att bara glida fram i världen. Att träffa människor som kan prata med vem som helst, när som helst, om vad som helst och bara för att man är på samma plats just nu. Att slänga käft med glimten i ögat och få lika tillbaka. Tusen tack till alla inblandade !!Jag gick och la mig med ett stort leende på läpparna.
Och huvudet tvärfullt med intryck som gjorde så att det surrade i huvudet. Jag har lärt mig att det är så jag funkar. Men det har fan tagit 53 år. Nu kan jag hantera det bättre och komma till ro fast det surrar miljarders tankar i huvudet och ut i kroppen. Bättre men inte jättebra så det tog en stund att somna. Att få diagnosen ADHD har gjort att jag förstår mig själv mycket bättre. Jag blir inte annorlunda utåt (tror jag) men jag förstår varför jag blir som jag blir av olika saker. Det tar inte bort reaktionen och den blir inte mindre men jag kan landa i det på ett helt annat sätt. Cancern har fått mig att "vara snäll mot mig själv". Att faktiskt verkligen bara sitta på balkongen och inte göra någonting alls. Att bara låta huvudet vara tomt en stund. Det blir jag också bättre på men är inte jättebra på det än. Men det kommer.
Nu på söndag och onsdag nästa vecka ska jag på röntgen. Först datortomografi och sen magnetröntgen. Håller alla tummar och tår att det ska se bra ut. Jag har fått svar på blodprovet för cancermarkörerna och de ser bra ut. De har inte varit så här låga sedan jag fick cancer. Det känns otroligt skönt. Nu ska det bara se bra ut på insidan också.
Sakta men säkert (säkert. nja) mår jag bättre. Bättre men inte jättebra. Solen och värmen gör sitt till. Kroppen läker. Men även om solen skiner ute så kanske den inte alltid lyser inne. Nu är jag ju inte något ljushuvud i vanliga fall så.... Att gå och prata med en stackars samtalskontakt (som får lyssna på mitt eviga ältande om ditt och datt och fan och hans moster) hjälper att få lite ordning och reda i huvudet. Jag blir så otroligt frustrerad på mig själv när jag inte bara kan bli mig själv igen. Nej jag vet att jag inte är samma person som före cancern och att det är en jätteallvarlig sjukdom men jag vill bli mig själv igen. Hitta tillbaka till MIN egna trygghet och tron på mig själv igen. Ibland hittar jag tron på mig själv och klättrar som fan upp för stegen upp ur hålet. Plötsligt utan anledning går en stegpinne av och jag halkar ner ett par eller fler pinnar, Vad det är som gör att pinnarna går av utan, just då, en rimlig orsak försöker jag fortfarande förstå. Det kanske jag aldrig gör. Men jag vet att jag kommer inte att hamna lika djupt i hålet igen. På det djupet finns absolut ingenting bra så dit kommer jag aldrig att återvända. Det kan jag lova. Ett annat hål kanske men inte samma hål och inte lika djupt.
Puss, kram och nyp i stjärten.